Tänker på er

Alla vet väl vid det här laget att jag är känslig för djuröden, och inte har det väl blivit bättre sen vi förlorade Tuss. Jag kan acceptera att han inte är här just nu, men att han aldrig någonsin kommer att komma och möta mig när jag kommer hem, sitta och spana in kvarteret från sin balkonghylla eller mjölktrampa en över magen klockan sju på morgonen för att meddela att det är dags för frukost, det gör fortfarande för ont att ta in. Så därför lider jag med familjen som nu letar efter sin försvunna kisse, utan att veta vad som hänt eller vart han kan ha tagit vägen. Håller alla tummar för att han snart kommer tillrätta igen, för inget kan vara värre än att gå runt och undra och ingenting veta. Tänker på er.