Lättsmält spänning

Jag hade inte tänkt shoppa nånting den här månaden utn ställa in mig på att leva utan pengar. Min fantastiska löneavdelning lyckades ju med mästerstycket att glömma bort att registrera min sjukskrivning för december och januari, så istället fick de dra av alltihop på den här lönen. 80 kr i utbetald lön, kan det bli bättre än så? Det räcker ju åtminstone till en bok på bokrean! Men FK var snälla nog att betala ut lite sjukpenning, så det blev ett par böcker på bokrean i alla fall: GW Persson, Roberto Saviano, Mark Billingham mfl. Nu sitter jag här och försöker avgöra vilken bok som jag ska börja med, som är tillräckligt spännande för att man ska fastna men ändå tillräckligt lättläst för att man inte ska tappa tråden mellan värkarna. Kan det bli något annat än Lättsmälta Läckberg!

Ny vardag

Man börjar vänja sig så sakteliga vid att vara hemma på dagarna, det känns inte fullt lika jobbigt som det gjorde i början av veckan. Med bokrean avklarad har man lite annat att sysselsätta sig med och så kan man ju passa på att fika med de människor man aldrig hinner träffa annars.
Häromdagen blev det bebisfika på Kungsholmen med en gammal klasskompis till J, och vi hade turen att få ärva en hel kasse POP-kläder. Jag har ju börjat inse att de där små söta ulliga gulliga bebiskläderna i storlek 56 inte kommer räcka så himla länge, så nu blev det strl 62-68 istället.
Och en bärsjal. Jag har alltid tyckt att människor ser smått galna ut med ett stort skynke virat runt kroppen och sen en unge instucken nånstans i allt detta, men man får väl prova innan man bestämmer sig helt. Det kanske är behändigt när man ska hämta tvätten, vad vet jag?

Skön(?) fotbollskväll

De goda nyheterna från gårdagkvällen är att vi fick se Manchester United vs Inter på storbilds-TV. Kanonmatch, precis så spännande och småbråkigt som det ska vara i champions league och jätteskönt att komma ut och göra nånting. När matchen slutade vid 23-tiden var det dock väldigt skönt att traska hem och sova, efter att ha blivit sparkad i revbenen i 90 minuter. Det blev nämligen en väldig fart på monstret i magen under fotbollen, förmodligen som en effekt av den höga ljudnivån på matchen och de tillhörande supportrarna. Några värkar blev det dock inte. Bara samma gamla kompakta känsla av mensvärk som får en att sitta krampaktigt framåtböjd med ett stelt leende och hållning som en kantstött banan. De 20-åriga Zlatanfansen vid bordet bredvid som började kvällen så glatt och högljutt kastade allt mer förskrämda blickar åt mitt håll för varje krampaktig grimas. De som påstår gravida kvinnor strålar har förmodligen aldrig stött på en höggravid kvinna med sammandragningar.

Rea rea rea

En envis ihållande värk i magen har jag haft de senaste dagarna, men inget mer än så. Ingen bebis på gång alltså, jag som tyckte 25:e skulle passa så bra. Jag vankade runt några varv på bokrean idag i hopp om att sätta igång nåt men icke, nada, nemas bebis! Det fick bli en fika med Tant K på Café Tabac i Gamla Stan istället, semlor och skvaller går ju inte av för hackor. På väg därifrån råkade vi springa in i en affär med rea på alla Pilgrim/CK/DKNY-smycken, så det blev dubbel reashopping idag. Det enda som fattas nu är att a) värkarna kommer igång eller b) kvarterskrogen väljer att visa Man U-Inter ikväll, så man kan få se Zlatan drabba samman med Cristiano Ronaldo.

Äntligen måndag

Världens läääängsta helg har segat sig fram, ÄNTLIGEN MÅNDAG! Det trodde man väl aldrig att man skulle utbrista men huuu vad tråkigt det är att "fira" helg och inte ha ett jobb att gå till på måndagmorgonen!
Imorse gick jag dock upp kl 05 i alla fall och masade mig iväg på ljusterapi. Ingen höjdare att vakna innan natten dragit iväg men vad gör man inte för att få sitt sociala behov stillat. Tanken med ljusterapi är visserligen att man ska gå och få extra ljus under de mörkaste månaderna, typ oktober-november-december, men i Landstinget Stockholm kan man utan problem få vänta till februari innan det är dags. Så vad gör man? Jo, man masar sitt höggravida arsle upp ur sängen trots att det tar emot och suger i sig en kopp te vid diskbänken innan man släpar sig ut i snöfallet. Sen masar man sig hem och ägnar resten av dagen åt att filosofera över hur 17 man ska få dagarna att gå till nästa år vid den här tiden, då man äntligen börjar jobba igen.

Ingen Hilding?

Nej det verkar inte bli någon leverans idag heller, det finns ju iofs tid kvar till midnatt men än så länge är det bara den ständiga värken i bäckenet som gör sig påmind. Men man ser att det närmar sig, tyngdpunkten har sjunkit och magen ligger som en kula nere vid naveln och höfterna. Snart, snart...!


En bortskämd liten bebbe är det dock alla redan, han/hon får mer post än vi vanliga dödliga får på år och dag. Barnvagnstäcke och snuttefilt från mormor förra veckan och den här veckan ett helt paket kläder från moster i Långede! Man kan inte annat än tacka och bocka och hoppas att föremålet för uppvaktningen snart är på plats så man får prova allt. :-)

Hmmm

Uhuhuhuuuuu! Har jobbat sista dagen på väldigt länge idag och har svår separationsångest. Så svår att jag försökte lura in en ensam genomfrusen katt som varit ute ända sen i morse, hans familj har väl jobbat sent eller nåt och jag kan ju inte låta bli att bry mig. Han ville i alla fall inte följa med mig in, riktigt så desperat var han inte (inte lika desperat som jag alltså). Jag får väl trösta mig med lite brownies och nån av alla de filmer som mina rara arbetskamrater prackat på mig, hittills kan jag rekommendera både The Wrestler och 7 Pounds med Will Smith. Och förhoppningsvis får jag väl snart annat att sysselsätta mig med, Barbaskön har ju satsat på en Hildingbebis så det är väl bara att vara förberedd med BB-väskan i högsta hugg.

LEDIG

Jag har tagit mitt förnuft till fånga och begärt kompledigt/semester hela nästa vecka. Hade ju tänkt jobba ett par dagar och så kanske vara ledig 1-2 dagar innan förlossningen, men om man nu skulle komma igång lite tidigare så kan det väl vara bra att ha hunnit vila upp sig lite? Just nu är jag ändå mest bara trött och sliten och går runt som i min egen lilla bubbla på jobbet, helt ointresserad av möten och uppdateringar och gruppövningar. Varför inte lika gärna vara hemma sista veckan och återhämta/förbereda sig?! Så nu ska jag försöka varva ner, ta det lugnt, kolla på film och vara sådär slö och opretentiös som lediga människor kan vara. Och om jag börjar klättra på väggarna redan på måndag får jag väl ägna mig åt trappspringning och fönsterputsning och alla andra galna metoder man fått höra om på sista tiden... ;-)

Sudda sudda sudda

Glöm allt som stod i förra inlägget, jag tänker inte vänta en enda dag extra! Hela dagen har varit en enda lång pina med värk i fogar, bäcken, revben och gud vet allt. Magen har varit så tung så jag har vankat runt i datasalen och försökt bära upp den med bägge händerna (väldigt graciöst vill jag lova). Och så fort jag sitter stilla längre stunder så börjar det bökas och stökas och sticka ut armar och knän lite överallt, så man bara vill ställa sig upp mitt i tunnelbanan och skrika: Hörru skitunge, det blir inte mer plats! Se till att pallra dig ut istället!

Ingen 14/2-bebis

2 veckor kvar och jag ser verkligen ut att vara i partyform! *ironi* (Påpekas bör att kjolen faktiskt var RÖD, man skulle ha nåt rött el rosa på sig enligt inbjudan, men fotografen var nog mer dragen än jag var...)
Nån bebis blev det inte i natt, så Mama´s bet är ute ur leken! En liten snuva smög sig på, men det var också det enda som hände. Men efter att ha röjt runt på 40-årsfesten sov jag så hårt så jag hade förmodligen inte ens märkt om vattnet hade gått. Till helgen är det Hilding och då infaller Barbasköns bet, men det är nästan så det också känns lite för tidigt. Dessutom skulle bebisen få samma födelsedag som sin morbror, det kanske inte är så lyckat. Men den 25:e februari är fortfarande ledigt, och med tanke på att tjejgänget lyckats pricka in födelsedagarna mellan 26:e-29:e hittills så skulle väl löningsdagen passa ypperligt!

Alla hjärtans dag

Sammandragningar hela natten, magen hård som en fotboll. Nu måste det väl ändå vara förvärkar?? Antar att det är livmodern som håller boot camp inför den stundande prestationen. Jag var lite orolig ett tag i natt när kramperna inte ville släppa, det känns som det är lite för tidigt än. Har planerat att jobba en vecka till och sen ta kompledigt sista veckan, det vore ju synd och skam om alla planerna skulle raseras nu. Att man inte kommer att kunna göra några långsiktiga planer sen har jag ju fattat, så det gäller att passa på så länge man kan!
Ikväll ska vi dessutom på kombinerad 40-årsfest och Alla hjärtans dag-fest (därav den rosa orkidéen), och det vore ju dumt om vattnet gick mitt under fördrinken. Men för att vara på den säkra sidan har jag gett stränga förhållningsorder för hur mycket skumpa som får hällas ner i sambostrupen. För det kan ju faktiskt hända när som helst, och nog för att hans sjuka humor kommer driva barnmorskorna till vansinne i vilket fall, risken finns ändå att de inte riktigt uppskattar att ha den blivande fadern kringraglandes och sjungandes snapsvisor i förlossningssalen. Det är nog inte riktigt den typen av underhållning de har tänkt sig när de säger att man ska välja hur man vill ha sin förlossning.

Nu är det gjort!

Äntligen har jag tagit mig samman och lagt in begäran om föräldrapenning på Försäkringskassan! Jag har så otroooligt svårt för att fatta beslut om framtiden, jag kan älta i dagar över huruvida man ska begära extra skatteavdrag på 1 procent eller inte. Nu har jag i alla fall bett om 5 dagar de första 3 veckorna, 4 dagar de nästkommande 2 månaderna och 3,5 dag därefter. Jag har ingen som helst aning om hur jag resonerade fram dessa udda tal, förutom att jag insåg att första utbetalningen kommer att halta lite eftersom perioden räknas från den 20:e till den 20:e (tack Terese för den upplysningen). Dessutom har jag kontaktat facket och bett om sänkt avgift. Nu väntar en tid av återhållsamhet och slantvändande, vi kanske tom borde börja veckohandla på Lidl?!

Framtidsvisioner

Fördelen med att jobba halvtid sista tiden innan the big bang är att man kan ta sovmorgon och jobba eftermiddag de dagar man känner sig lite hängig. Som idag när förkylningen fortfarande inte känns helt ok, så känns det väldigt skönt att få sova ut och ta en lååång lugn frukost. Känner mig ändå ganska utvilad trots att man vaknar varannan/var tredje timme natten igenom. Kanske kroppen börjar vänja sig och ställa in sig på att nattsömnen för alltid är förstörd?
I eftermiddag ska vi ha ADHD-seminarium med föreläsningar och workshops. Man stöter på en hel del bokstavsdiagnoser i jobbet och ännu oftare personer som kanske borde ha en diagnos men aldrig fått det utrett, så det kan säkert vara bra att få lite kunskapspåfyllning. Fast med min genomförkylda hjärna kommer jag förmodligen bara att sitta och drömma mig bort till barnvagnspromenader och mammafika. Med tanke på min förkärlek till fikastunder so far så kommer jag förmodligen bli lattemamman personifierad, och konstigt nog känns det som en riktigt tilltalande framtid. Att man sen ska tilbaka och jobba heltid och pendla igen när det är dags att byta och låta pappan vara hemma, det förtränger jag ett tag till.

Förkyld och förvirrad

Man ska tydligen inte utmana ödet och tro att man tillhör de där människorna som klarar sig från alla bacillattacker i tunnelbanan och på jobbet eller dagis. Förra veckan var det 2-3 st som gick runt och snörvlade på jobbet och klagade på huvudvärk och halsont, medan man själv kände sig helfrisk och istället försökte koncentrera sig på att hålla sig borta från den värsta smittzonen. I lördags började sambon snörvla och beklaga sig och jag tänkte för mig själv att det är väl attan att en karl alltid ska bli helt under isen vid minsta lilla förkylningsbacill. Sen hoppade den där jäkla bacillen över till mig och fyy vad hängig jag känt mig sen dess! Har varvat hett te med honung och Alvedon, men resultatet håller tyvärr bara i sig nån timme. Och under den timmen får jag -som alltid- för mig att jag är så pigg, så pigg, så jag kanske borde ta och städa ur garderoberna eller rensa förrådet eller göra nåt annat fullständigt nödvändigt. Och sen sitter jag där efteråt och känner mig ännu mer sjuk än innan. I helgen har jag alltså varvat febertopparna med att dammsuga, sy bebispåslakan, borra upp garderobshyllor, rensa ur köksskåpen och bära saker upp och ner från källaren. Det är ungefär vad jag åstadkommer på 2 veckor i vanliga fall, men i min förkylningsförvirring tror jag att jag är Stålmannen reinkarnerad. Inte så konstigt att jag ligger hemma idag med mer halsont och feber än jag haft på hela helgen. Hoppas verkligen bebis kan vänta lite med sin ankomst, jag tror inte lustgasmask och täppt näsa/rinnsnuva är nån god kombination.

Semlor och schlager

Undrar om det är fler än jag som tänkt bänka sig framför schlagern ikväll? Fast man vet att större delen av bidragen kommer vara pinsamt dåliga så vill man ändå se vilka som går vidare. Det kanske är en kombination av självplågeri, viljan att hänga med i vad som händer och så till sist förhoppningen om att nån bra låt ska dyka upp så småningom? Tyvärr brukar det ju dröja till sista omgången innan det blir nåt man gillar. Men jag har laddat med chips och semlor till schlagern och öronproppar till sambon. Let the show begin!

Mag-massivet

SÅ HÄR STOR ÄR EN 37-VECKORS BEBISMAGE I BANDHAGEN!
För en vecka sedan fick jag kommentaren från en kollega på tillfälligt besök att "fyra veckor kvar och inte större än sådär". Hon skulle nog ta tillbaka det uttalandet om hon såg mig idag; det är helt sjukt hur mycket man växer under den sista tiden. För varje dag blir magen bara mer och mer gigantisk. Det borde helt enkelt vara dags för leverans nu, för man kan inte bli mycket större än så här.

Pina

Och fler skumma känningar från ryggen ner i benen har jag visserligen känt av, men inte verkar det hända nåt för det. Förmodligen är det bara mina foglossningar som kommit på ännu en illvillig och avancerad plan för att plåga mig lite extra den sista tiden. Varje del av min kropp talar nu om för mig att det börjar närma sig the grand finale, det finns helt enkelt inte rum för fler påfrestningar.

Börjar likna nåt

Det blev en snabbvisit på Ikea idag efter jobbet för att inhandla de sista nödvändiga prylarna: sängskydd, extralakan och vattenbehållare till skötbordet. Jag har förstått att man på den gamla goda tiden oftast hade skötbordet i direkt närhet till rinnande vatten, dvs i badrummet. Men de flesta jag känner har haft skötbord i sovrummet, antingen sitt eget eller bebisens, och det verkar ju ha fungerat bra för dem. Så nog tror jag det kommer gå bra fast vi inte har nån plats över i badrummet (faktum är att vi HADE plats för skötbord men valde att sätta in ett badkar istället, ego som vi är). Nu står i alla fall skötbordet uppmonterat och klart, mobilen är upphängd och tvättlapparna framlagda. Man tycker att den lilla rackaren borde börja känna på sig att det är oartigt att låta värdparet vänta allt för länge på sin ankomst.

Tänker på er

Alla vet väl vid det här laget att jag är känslig för djuröden, och inte har det väl blivit bättre sen vi förlorade Tuss. Jag kan acceptera att han inte är här just nu, men att han aldrig någonsin kommer att komma och möta mig när jag kommer hem, sitta och spana in kvarteret från sin balkonghylla eller mjölktrampa en över magen klockan sju på morgonen för att meddela att det är dags för frukost, det gör fortfarande för ont att ta in. Så därför lider jag med familjen som nu letar efter sin försvunna kisse, utan att veta vad som hänt eller vart han kan ha tagit vägen. Håller alla tummar för att han snart kommer tillrätta igen, för inget kan vara värre än att gå runt och undra och ingenting veta. Tänker på er.

Skumt

På vägen hem från barnmorskan hände nånting väldigt skumt; helt utan förvarning fick jag nån konstig smärta från ljumskarna ner i låren så benen nästan vek sig. Det varade inte särskilt länge men det kom igen efter ett par minuter, sen blev det lugnt igen. Jag är ju inget proffs på området men för säkerhets skull smet jag in på bageriet och köpte ett gäng wienerbröd, bara för att fira i fall att det skulle visa sig vara en förvärk.

Avancerad amningslektion

För det mesta tycker jag att det är kul att ha min sambo med till barnmorskan. Det känns lite mer gemensamt när vi är där tillsammans, det är ju inte bara jag som ska ha barn. Idag var jag dock otroligt tacksam för att han inte var med... Som avhandlats i tidigare inlägg så kan besöken på Mvc vara av lätt komisk karaktär nu under sista delen av graviditeten, och idag var sannerligen inget undantag. Min barnmorska är verkligen en god människa, men ibland går hennes kontrollbehov till överdrift. När vi diskuterade amning idag blev hon så uppspelt av min fråga om mjölkstockning så hon var tvungen att visa -på sig själv, tack och lov- hur man kan massera brösten steg för steg om man misstänker att det tagit stopp någonstans. Som om inte det var nog tog hon sedan fram en tygkanin(!) och visade med stor inlevelse hur man får barnet -kaninen- att greppa hela bröstvårtan med munnen. För att sedan avslutningsvis "provamma" på sin egen arm, så att jag verkligen skulle förstå hur en ammande bebis ser ut. Hade min sambo varit med hade han förmodligen brytit ihop i ett gapflabb under denna övertydliga men säkerligen välmenade lektion i bröstmassage och kaninamning, nu kunde jag åtminstone försöka hålla mig för skratt till jag kom ut ur rummet. Vem behöver stand up när man kan göra ett besök på mödravården!