Nya fokus

Tiden läker alla sår sägs det och jag börjar tro att de har rätt. Idag har jag bara brutit ihop en enda gång, när jag kontaktade Katthemmet där vi hämtade Tuss och berättade om vad som hänt. Eftersom hans mamma och syskon fått nya familjer genom dem kändes det rätt att höra av sig, i fall det nu skulle vara en ärftlig eller genetisk form av cancer så kanske någon annan kan räddas genom att bli förvarnad i tid? Men att berätta gör allt så levande igen så det är svårt att hålla tårarna borta.
Vi har ju i alla fall en liten ligist på jäsning, kanske det är dags att fokusera på det nu när målsnöret börjar närma sig? Det är med blandade känslor man åser magen röra sig i vågrörelser för att sen bli kantig och ojämn när ett knä eller en armbåge tar emot. Känns både läskigt och overkligt och samtidigt lite häftigt att nån därinne bökar runt och börjar få ont om plats. Ju mer mat man svullar i sig, desto mer armbågar får man i njurarna. Förhoppningsvis tycker han/hon/den/det snart att det här inackorderingsrummet är för trångt för oss båda och bestämmer sig för att flytta ut!