Arvids ankomst

Vi var till barnmorskan i måndags och beklagade oss över att inget hänt och fick en tid tre dagar senare för undersökning inför ev igångsättning. Så vi började så smått ställa in oss på att det nog var så det skulle bli. Jag tog hela dagen till att baka hallongrottor och hjortrongrottor, helt övertygad om att vi aldrig skulle få nån bebis. Att lägga sig och vila under dagen var det inte tal om, istället funderade jag på att packa upp BB-väskan. Därför blev det en total överraskning när vattnet plötsligt gick kl 21.40, mitt i tv-tittandet. Jag blev så övverrumplad (överlycklig) att jag skrek rätt ut och skrämde slag på min stackars sambo, som inte alls fattade vad det var fråga om. Vi ringde i alla fall in till förlossningen och fick beskedet att de hade fullt upp och hade svårt att hitta ett ledigt rum, så jag erbjöd mig snällt att återkomma dagen efter istället. De ville dock gärna ta sig en titt så vi lovade att komma in lite senare under kvällen. Vi tog det lite soft och duschade och bytte till torra kläder (tre gånger, hade ingen aning om att det kunde finnas så mycket fostervatten) när jag började känna av lite värkar. De höll sig dock till var tionde minut så jag tyckte det var onödigt att ta med BB-väskan; vi skulle ju ändå bara in på en kontroll och det vet ju alla att latensfasen för förstföderskor beräknas ta en evighet! Som tur var övertalades jag av sambon att ta med väskan för säkerhets skull, men det kändes lite amatörmässigt så jag struntade blankt i att packa ner mackor, saft och energybars och allt annat som kändes onödigt.
Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss; när vi kom in kl 23.30 och fick alla sladdar påkopplade visade det sig vara knappt 3 minuter mellan värkarna, och bara att ställa in sig på att bli kvar över natten. Vi fick dock världens bästa barnmorska Totte, som tog hand om oss konstant från vi kom in till han gick av sitt skift vid 8-tiden. Vid 10 var jag helt öppen och ville egentligen bara få det sista slitgörat gjort. Men krystvärkarna blev aldrig tillräckligt intensiva så efter 2 timmars kamp var jag beredd att ge upp av ren utmattning. Till slut fick vi ta hjälp av sugklocka, och jag kan lova att det kändes. *ryys* Men ut kom han, och sen spelade ju ingenting annat någon roll.