Tidstjuven

Jag börjar förstå hur det kommer sig att jag bara blir tröttare och tröttare, trots att jag borde börja bli van vid de nya sovrutinerna nu. Ända sedan barnmorskan på BB sa att spädbarn ska äta minst var tredje timme har vi kört på det, antingen vaknar bebisen av sig själv och kräver käk eller så vaknar jag och drar igång ett blöjbyte och efter det är det bara mat som gäller. Men nu börjar jag inse att den listige rackaren fuskar; han tjyvar minst en kvart vid varje tillfälle! Käkar han kl 24 så vaknar han följdaktligen inte kl 03 som man skulle kunna tro, istället börjar han tigga käk redan vid 02.30-02.45. Rena rama tidsboven alltså! Inte undra på att ordet "utvilad" känns mer och mer som en utopi.
I natt inträffade dock miraklet; efter en heldags vakenhet sov raringen 6 timmar i sträck! *hallelujah* Synd bara att hans föräldrar fastnade med fingrarna i godispåsen framför "Ballar av stål" och inte kom i säng förrän två timmar senare, men fyra timmars sammanhängande sömn är inte heller fy skam. Tvärtom, jag känner mig redan som en ny människa! ;-)

Bullfest i Bandan

Långväga besök fick vi igår, när Barbaskön trotsade vinter-vädret och gav sig av på en dagstur till storstan. Det är så himla roligt att få besök som man inte träffar så ofta, hela dagen blir till en rolig upplevelse. Och inte blir det sämre när besöket packar med sig hembakade hallon- och lakritsmuffins, och sen diskar efter kalaset! Jag lovar att man känner sig riktigt bortskämd som småbarnsförälder vid såna tillfällen. Höggravida K med världens finaste mage passade också på att titta förbi, med ett stort lass med hallon- och Napoleonbakelser, så det blev rena rama bullfesten till slut. Arvid passade på att visa sig från sin bästa sida under hela besöket -dvs han åt 3 gånger på 2 timmar, vägrade ligga för sig själv och skulle sitta med vid fikabordet hela dagen. Det är som om han känner på sig att det händer nåt betydligt mer spännande i köket som han absolut inte tänker missa. Men efter en kort barnvagnspromenad på eftermiddagen sov han lugnt i ett par timmar, innan han körde ett sent träningpass i det nya babygymet.

På egen hand

Har äntligen fått Arvid att somna i soffan och passar på att göra en snabbkoll på nätet. Jag och Arvid gjorde en ordentlig utflykt på ett par timmar idag, vi hann med både lite shopping och en klippning! Efter ett besök på bokhandeln och Expert sprang jag in på första bästa öppna frisersalong, desperat efter att ha sett ut som en höstack i skallen i över 3 veckor. Frissan lovade att klippningen inte skulle ta mer än 30 minuter så jag ställde in vagnen och slog mig ner, och den snälla bebisen sov som en stock hela tiden. Tur var väl det, för även om klippningen gick snabbt tog det nästan 15 minuter(!) för henne att föna håret, medan jag satt på nålar och kastade oroliga blickar mot vagnen var och varannan sekund. Sen promenerade vi hem i rask takt, allt medan bebisen fortsatte snusa vidare i godan ro. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för en hispig mamma! :)

Fullt ös med roliga besök

Efter en heeeeel lång vecka utan besök har det bara drällt in besökare de senaste dagarna! Och det menar jag på ett positivt sätt, för det är så himla roligt med besök och skvallerfika när man mest bara ammar och byter blöjor hela dagarna. I fredags hade jag som sagt min första bebisfika med Hanna från Stureby, och senare på kvällen kom ett par av av våra höggravida vänner över och hälsade på med sin numera ganska stora hundvalp i släptåg. Lördagen blev till ett riktigt släktkalas när Arvids mormor och morfar och mormors-bror dansade in på förmiddagen, med tårta och en hel påse lånesaker från kusinen som just tagit sina första steg och gett sig på mer avancerade leksaker. Och på eftermiddagen kom Arvids far-farmor med man över på fika, promenerandes dessutom. Ganska hurtigt av två 80-åringar kan man ju tycka. Idag hann vi med ett besök på Apoteket och banken innan Kim kom över, min studiekompis som jag delade bostad och vardag med i nästan 2 år och som fortfarande är en av mina själsfränder. Och självklart blev alla besökare betuttade i den lilla charmören, som dock sov sig igenom den mesta av uppmärksamheten.
I morgon blir det en stadstur in till Arvids farmor och faster, och på onsdag är det första BVC-besöket inplanerat. Och har vi tur så kanske nästa ljusdalsbesök infinner sig i helgen, om inte en ilsken förkylningsbacill sätter stopp för planerna. Det är liksom inga problem att få dagarna att gå, så länge det finns trevliga besökare att spendera dagen med!

Ahaaaaaa!

Vi har löst mysteriet med den krånglande bebismagen! Inte ett dugg för tidigt kan man tycka, i natt skrek Arvid ordentligt för första gången, efter en rejäl kramp i magen och nästan 2 timmars hicka. Men som sagt, mysteriet fick sin förklaring när han käkade några timmar senare och råkade tappa greppet några sekunder. På de ynka ögonblick det tog för mig att hitta en tvättlapp att stoppa flödet med blev hela bebisen nersprutad med mjölk av en över-ivrig tutte, samtidigt som den andra passade på att pumpa ut lite extra ransoner över snuttefilten. Inte konstigt att det blir kramp i magen så småningom, stackarn hinner väl knappt svälja undan innan de välvilliga juvren helt sonika agerar högtryckstvätt och spolar munnen full! Tack och lov för bröstpumpen, den kanske kan rädda den stackars kraken från drunkningsdöden.

En blivande Buddha

Han äter i alla fall som han ska, lillskrutten. När barnmorskan från BVC var här i torsdags och kollade in dammråttor och stekfettsosande spisplattor (för det är väl sånt de i hemlighet håller koll på?) så hade han lagt på sig 300 gram på tre dagar. Med den takten kommer vi väl ha en liten Buddha lagom till sommaren! Inte för att han kommer bry sig om bikinisäsongen direkt. Inte som hans mamma som är överlycklig över att magen redan är försvunnen, trots en hel del småätande mellan amningarna. Amning måste vara den bästa bantningsmetoden nån någonsin kommit på, man äter som en häst och går ner ändå! Synd att den inte har samma effekt på orken, maken till energislukande aktivitet har jag aldrig stött på. Kanske dags att börja med energidrinkar och proteinshakes, precis som vid vanlig hårdträning?

Lugnet före stormen

Utmana ödet ska man tydligen inte göra. Efter att ha haft över en vecka med skrikfria dagar och nätter och en snäll och sömnvänlig kille fick vi igår natt känna på hur det är att ha en bebis med magknip. Vaken och gnällig varannan timme natten igenom, utom framåt morgonen när han var vaken och skulle käka tre timmar i sträck (precis när man själv trodde man skulle däcka). Jag skulle ju ta min första barnvagnsfika igår så det kändes verkligen som om jag utmanat ödet när han varken ville sova eller sluta gnälla. Men en tur i vagnen innan vi kom in på cafét gjorde susen, han sov som en stock tre hela timmar och lejonmamman kunde äntligen andas ut igen. Nu blir det Minifom och magmassage efter varje måltid, för huuu vad jobbigt det är att se sin lilla skrutt ha ont utan att kunna hjälpa till.

Så var man en lejonmamma

Jag vet inte hur det gick till men dagarna verkar inte riktigt räcka till lika mycket nu för tiden. Orken tryter redan vid 18-19-tiden på kvällen, då när man vanligtvis brukar varva ner och mysa i TV-soffan. Och ändå är det ju mest bara sova-amma-äta som gäller, men det tar visst på krafterna det med. Vi tog en premiärtur med barnvagnen igår i vårsolen, det var efterkontroll på BB så vi tog t-banan till Skanstull och promenerade därifrån. Jag tror vi funderade i säkert 20 minuter innan vi kom fram till vad han skulle ha på sig för att inte vara för varm och inte för kall, men till sist blev det åkpåse och det var nog ett ok val för han sov hela vägen. Själv satt jag och kastade misstänksamma blickar på varje förbipasserande passagerare, och nåde den som vågade sig på att nysa i närheten av min bebis! Ack ja, det går fort att bli en revirbevakande lejonmamma. Vid den här tiden för en vecka sedan hade jag ingen aning om hur fort den förvandlingen skulle gå, då låg jag mest och guppade på en saccosäck och försökte samla kraft, utan en tanke på hur den resterande framtiden skulle te sig.

Arvids ankomst

Vi var till barnmorskan i måndags och beklagade oss över att inget hänt och fick en tid tre dagar senare för undersökning inför ev igångsättning. Så vi började så smått ställa in oss på att det nog var så det skulle bli. Jag tog hela dagen till att baka hallongrottor och hjortrongrottor, helt övertygad om att vi aldrig skulle få nån bebis. Att lägga sig och vila under dagen var det inte tal om, istället funderade jag på att packa upp BB-väskan. Därför blev det en total överraskning när vattnet plötsligt gick kl 21.40, mitt i tv-tittandet. Jag blev så övverrumplad (överlycklig) att jag skrek rätt ut och skrämde slag på min stackars sambo, som inte alls fattade vad det var fråga om. Vi ringde i alla fall in till förlossningen och fick beskedet att de hade fullt upp och hade svårt att hitta ett ledigt rum, så jag erbjöd mig snällt att återkomma dagen efter istället. De ville dock gärna ta sig en titt så vi lovade att komma in lite senare under kvällen. Vi tog det lite soft och duschade och bytte till torra kläder (tre gånger, hade ingen aning om att det kunde finnas så mycket fostervatten) när jag började känna av lite värkar. De höll sig dock till var tionde minut så jag tyckte det var onödigt att ta med BB-väskan; vi skulle ju ändå bara in på en kontroll och det vet ju alla att latensfasen för förstföderskor beräknas ta en evighet! Som tur var övertalades jag av sambon att ta med väskan för säkerhets skull, men det kändes lite amatörmässigt så jag struntade blankt i att packa ner mackor, saft och energybars och allt annat som kändes onödigt.
Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss; när vi kom in kl 23.30 och fick alla sladdar påkopplade visade det sig vara knappt 3 minuter mellan värkarna, och bara att ställa in sig på att bli kvar över natten. Vi fick dock världens bästa barnmorska Totte, som tog hand om oss konstant från vi kom in till han gick av sitt skift vid 8-tiden. Vid 10 var jag helt öppen och ville egentligen bara få det sista slitgörat gjort. Men krystvärkarna blev aldrig tillräckligt intensiva så efter 2 timmars kamp var jag beredd att ge upp av ren utmattning. Till slut fick vi ta hjälp av sugklocka, och jag kan lova att det kändes. *ryys* Men ut kom han, och sen spelade ju ingenting annat någon roll.

10 mars 2009 kl 13.25

Så kom han då till slut: världens finaste Arvid. Jag blev förvarnad innan av syster Monika att man inte kan undgå att bli kär i sin lilla bebis, men inte trodde jag att man skulle bli så himla förälskad! Helt otroligt att nån kan inta ens hjärta så totalt. Men så är han ju den finaste bebisen i världen. :)

Kom ut nu!

Kära lilla bebis, jag förstår att du trivs alldeles utmärkt där du är. Varmt och mysigt och utan påträngande grannar som kräver uppmärksamhet och utrymme. Det är säkert hur trevligt som helst, eftersom du så gärna stannar kvar därinne. Men nu är det så att värddjuret börjar tröttna på att känna sig som en uppblåst elefant, smidig som ett kassaskåp och med tyngden hos desamma. Kanske du skulle kunna tänka dig att göra ett besök i den yttre världen, om så bara för att glädja dina stackars gamla föräldrar som snart sliter sitt hår? Som känner sig alltmer som den uppgivna matadoren i Tjuren Ferdinand: "Sparka mig, stånga mig, gör NÅNTING!"

Ingenting, sen kom ingenting...

Två stora förpackningar hallonte utan minsta resultat. Jag trodde fyra timmars springande i Skärholmens shoppingcenter skulle få fart på både det ena och det andra. Icke.
Jag börjar tro att jag inte kan få barn.

Oväntat syskonbesök

Jag fick en ordentlig överraskning igår, när två snygga norrlandsbrudar plötsligt stormade in i lägenheten med en massa bebisprylar över axeln! Helt ovetande vankade jag runt i mysdress och fudnerade på hur jag skulle få dagen att gå, så det var verkligen ett välkommet besök. (Fast jag måste ha nån form av intuition eftersom jag ställde mig och bakade morotskaka på morgonen). Mina snälla systrar hade dessutom tagit med sig bebiskorgen som jag och brorsan sov i som små, och som syskonbarnen hunnit använda sen dess. Helt perfekt! Jag har ju vandrat runt runt och funderat på om man verkligen ska ställa upp spjälsängen redan nu, fast den lilla kraken knappt kommer fylla upp ett hörn. Nu löste det sig alldeles utmärkt, det blev tom plats över till byrån och tvättkorgen. Och ev tar vi en tur till Ikea idag och småshoppar lite extra innan järngänget ger sig av hemåt igen.

Trevlig måndag

Det närmaste Södersjukhuset vi kommit hittills var väl igår när bussen från Gullmarsplan körde förbi. Vi tog en tur till den blivande farmodern och fastrarna och käkade en trevlig middag på Söder. Funderade ett tag på om vi skulle hoppa ur och ta en sväng i trapporna: SÖS ligger längst upp på ett litet berg, och för dom som orkar finns en brant trätrappa med ett hundratal trappsteg att ta sig igenom innan man är uppe. Det hade kanske satt fart på magen, men det kändes inte så lockande.
På Mvc igår kunde barnmorskan konstatera att huvudet är fixerat och ligger ganska långt ner, så det är förmodligen därför det gör så förbannat ont att röra sig nuförtiden. Men det är ju bra att den börjar bli redo i alla fall, alltid nån tröst i tristessen! Vi passade också på att hämta ut en "babybox" på Babyland igår, full med varuprover och reklamprylar. Som grädde på moset slängde de med en konstig tunna som ska kapsla in blöjorna i små påsar. Det är mycket prylar man inte vet att man "behöver"! ;-)