Lååång vecka

Förbannat lång vecka det här, känns som dagarna aldrig tar slut. Förra veckan försvann på ett andetag men den här bara segar sig fram, jag saknar både ork och engagemang. Det kanske är allt strul med flytten på jobbet som sugit musten ur en, ingenting har fungerat som det ska och det har varit smått kaos de senaste dagarna. Vid såna tillfällen är det svårt att få tålamodet och motivationen att räcka till.
I morgon ska vi till Mvc och visa upp magen sista gången innan jul, den ska väl mätas och kollas som vanligt. Tänkte passa på att fråga om alla krampande sammandragningar jag haft på senaste tiden, de gör inte så ont att man inte överlever men de är onekligen jobbiga att vänta ut.
Någon påstod att det var livmoderns sätt att förbereda sig inför de riktiga värkarna och samtidigt påpeka att det är dags att varva ner, och att man därför ska se det som nåt bra. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker mest det känns obehagligt när kroppen reagerar fysiskt på en stress som uppenbarligen är psykisk. Men förhoppningsvis vet väl barnmorskan på råd, nåt ska dom väl ha att komma med för förtjäna sitt levebröd!