En shopaholics uppvaknande

Har spenderat den senaste tiden med att ha dåligt samvete över alla dessa bebiskläder som ligger i drivor i lägenheten till ingen nytta, urvuxna nyinköpta knappt använda babykläder i storlek 50-62. Jag trodde i mitt stilla sinne att jag hade växt ur shopaholic-tendenserna, det är ju sällan man handlar prylar och kläder till sig själv för stora pengar. Istället tvingas jag inse att den här bebisen har en garderob vars utsvävningar vida överstiger min egen, min sambos och förmodligen även grannarnas. Vad sägs om 14 t-shirts i storlek 62-68? Samtidigt som ungen har 22 bodys i samma storlek?! Och jag har absolut ingen aning om hur det går till, jag har dåligt samvete över att han inte har nånting att ta på sig och helt plötsligt spränger garderoben alla gränser! Det känns lite som att gå i sömnen; man drömmer att man är hungrig och vaknar upp och inser att man sitter och tuggar på disktrasan. Till mitt försvar får jag väl säga att en del kläder är arvegods och utlåningar, men den större delen är nyinköpt och använt ett par gånger. Kanske dags även för mig att bli en Tradera-mamma?!