Ett steg fram och två steg bak

Äntligen tillbaka i den förorenade storstadsluften igen, efter en händelserik vecka i norrland! Vi hade en lång härlig vistelse med bara några få orosmoln -en envis förkylning, lite magknip och ett par sömnlösa nätter, annars hade vi det toppen. Men det är ju alltid skönt att komma hem till sitt eget igen och få krypa ner i sin egen säng. Detsamma verkade bebisen tycka, som började sova lite bättre igen. Han har dock kommit in i en ny klängperiod där det bara är mamma eller pappa som gäller. Jag trodde i det längsta att det var nya tänder på gång -igen- men efter att ha läst "Växa och upptäcka världen" så börjar jag undra. Enligt forskarna som skrivit den kommer barnen att upptäcka att mamma kan försvinna när de är omkring 29 veckor, med en hel del sömnsvårigheter och klängighet till följd. Och när blev Arvid 29 veckor? Jo i onsdags, samma natt som han började sova dåligt! Fast det kan väl lika gärna bero på den envisa förkylningen som gjort att det fullkomligt flödar snor ur ungen på kvällar och nätter. Inte lätt att hålla fast i nappen under de förutsättningarna! Nappen ja, den hade vi ju vant oss av att sova med innan vi åkte uppåt. Det gick dock väldigt snabbt att hitta tillbaka till samma gamla hjulspår, det räckte med en sömnlös natt för att den skulle plockas fram och stoppas in igen. Vi väntar nog med att göra ett nytt försök tills den här orosperioden ebbat ut.